2026-05-27, AD 2026 nr 39
Fråga om Kriminalvården haft sakliga skäl att säga upp en arbetstagare som p.g.a. funktionsnedsättning saknar arbetsförmåga för sin anställning som kriminalvårdare samt om arbetstagaren utsatts för diskriminering genom bristande tillgänglighet.
Parterna är överens om att arbetstagaren saknar arbetsförmåga i befattningen som kriminalvårdare och att Kriminalvården har fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet. Den huvudsakliga tvistefrågan är om, och i vilken omfattning, arbetstagaren har arbetsförmåga i förhållande till andra anställningar hos Kriminalvården och vilken betydelse hennes nedsatta arbetsförmåga har vid en bedömning av om det är skäligt att kräva att en omplacering görs. Arbetsdomstolen har funnit att arbetstagarens arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt till 50 procent även i ett för arbetstagarens behov välanpassat arbete. Arbetsdomstolen har vidare funnit att det i detta fall inte har varit skäligt att kräva att Kriminalvården skulle erbjuda arbetstagaren en heltidsanställning och därefter anpassa den. Arbetsdomstolen har därmed funnit att Kriminalvården har haft sakliga skäl för uppsägningen och att arbetstagaren inte har utsatts för diskriminering.
Mål nr
A 233/24
Parter
Fackförbundet ST
mot
Staten genom Arbetsgivarverket
Sökord
Uppsägning, Omplacering, Omplaceringsskyldighet, Diskriminering, Bristande tillgänglighet
Lagrum och SFS:nr
7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd, 1 kap. 4 § tredje stycket diskrimineringslagen (2008:567),
Artikel 5 i EU:s direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (arbetslivsdirektivet),
FN:s konvention från 2006 om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Rättsfall
AD 2022 nr 34, AD 2020 nr 3, AD 2018 nr 41, AD 2014 nr 41, AD 2014 nr 26, AD 2013 nr 78, AD 2013 nr 67,
EU-domstolens dom av den 11 april 2013, HK Danmark, C 335/11 och C 337/11, EU:C:2013:222